Goda grannar

Arbetade hemifrån torsdag och fredag i förra veckan och trodde verkligen att förkylningen skulle ha hunnit lägga sig till den här veckan, men icke. Jag konsumerar näsdukar på löpande band och är allmänt hostig och rödnäst. Kanske påstår jag det varje gång jag är förkyld, men det känns som att jag aldrig förr varit så förkyld som jag är nu. Nu verkar det åtminstone vara på bättringsvägen och jag inbillar mig att jag är nåååååågot mindre snorig idag.
Barnen är också förkylda och natten till igår vaknade dottern och hade ont i örat. Så det blev en jobbig natt för henne med värk och tårar. Jag och maken fick ge henne smärtstillande och försökte få henne att ligga med huvudet högt och visst hjälpte det någon timme, men sedan vaknade hon igen av det värkande örat. Igår var hon (såklart) riktigt trött och somnade strax efter sju på kvällen. Hon vaknade inatt igen och var ledsen men det verkar ändå ha blivit lite bättre. Kanske kan det gå över av sig själv med hjälp av lite nässpray och vila.
I helgen var det egentligen tänkt att vi skulle ha vänner över på middag men de ringde återbud eftersom deras barn blivit sjuka. Rätt skönt eftersom jag övervägde att blåsa av det själv på grund av min hostiga och snoriga uppenbarelse. Men vi hade såklart redan handlat all mat och tinat 1 kg lammstek, så i söndags kväll bjöd vi in grannarna (barnfamiljen) på kvällsmat. Kändes seriöst att spontan-bjuda-in på Persisk lammgryta och citronmousse med kumquatsås till efterrätt... Grytan blev grym! Tänk långkok på lammstek med minst en liter hackade örter (koriander, dill, bladpersilja), torkade limefrukter, citroner och annat mums och citronmoussen blev precis så ljuvlig som en riktigt schysst efterrätt ska vara. Förmodligen har våra grannar en bild av oss som riktiga gourmetmatlagare :-).
Våra grannar är riktiga supergrannar. De skulle ha kunnat vara vänner vi valt själva (inte helt oväntat visade det sig att vänner till dem är bekanta till oss). Våra barn har jättekul ihop och andra gången vi var över med barnen tyckte dottern att jag och maken skulle gå hem så att hon kunde få leka där utan oss. Hon gjorde sig hemmastadd direkt. Det är något fantastiskt underbart med hennes rättframhet. Även om hon bara hade träffat våra grannar en gång tidigare (och då var hon ganska försiktig och avvaktande) så känner hon när hon är välkommen och då känns det som att hon omfamnar hela situationen. Hon har inga problem med att konversera (för det är precis vad hon gör) med de vuxna och har lätt att komma in i olika typer av lekar. Sonen är lite försiktigare och vill inte gärna att vi ska gå men det är bara att acceptera att de är olika och vill ha olika saker av sina föräldrar. Så för sonens skull stannar vi en stund och sedan går vi hem med honom och lämnar dottern tills det känns dags att knalla över och hämta henne.
Det kanske mest spännande med att flytta är nog att se vilka grannar som bor i närheten. Det kan avgöra om man kommer att trivas eller inte. Den här gången verkar det som att vi dragit vinstlotten med den här barnfamiljen, det sociala och trevliga pensionärsparet på andra sidan staketet, den hejelihejiga grannen (tänk "hejs svejs leverpastej i farten -medelåldersman") mitt över, den stökiga och glada tonårsbarnsfamiljen intill och det artiga paret i övre medelåldern snett mitt emot.
Livet ler helt enkelt. Mitt i allt snorfräsande.