Tempovecka

Den här veckan har verkligen kickstartat i ett rasande tempo. Har massor att göra på jobbet (det här med att jobba 50% på sin förra tjänst och 50% på sin nya tjänst fungerar sådär...). Dessutom har det varit inskolningssamtal på dagis och föräldramöte på skolan, fotbollsträning, gymnastikträning, utflyktsmatsäck som ska förberedas och så har jag lyckats klämma in invigningskväll på Litteraturhus Lund där höstens läsecirklar presenterades. Det är tur att både jag och min man är universitetsutbildade inom logistik ;-).
På torsdag är det begravning och äntligen har vi lyckats lösa barnvaktsfrågan. Dottern följer med en kompis hem, sonen följer med grannarna hem och lilla S blir hämtad av sin gudmor. Det är tur att vi har vänner som kan rycka in när föräldrarna är upptagna med annat. Kanske är begravningen och den efterföljande minnesstunden slut så att vi kan hämta barnen själva men det kan kännas skönt att slippa snegla på klockan och känna sig stressad en sådan dag. Jag gissar också på att det kommer att bli en mycket tuff eftermiddag känslomässigt. Men det känns ändå viktigt att få ta farväl. Inte minst eftersom det kom så oväntat för oss. Har fortfarande inte fått in det. Det känns helt surrealistiskt att den kvinna som jag träffade för ett par månader sedan (till synes helt frisk) nu inte finns längre. Ofattbart.

Två födelsedagskalas och en begravning

Det har varit en mycket konstig helg och jag har halvt om halvt gått som i dimma. Dottern fyllde 9 år och vi har haft Monster High-kalas med hennes kompisar i fredags och så släkten på hemgjord smörgåstårta och efterföljande födelsedagstårta igår. Så hela helgen har gått åt till förberedelser av olika slag i kombination med barnens helgaktiviteter, fotbollsmatch och lite kompislek. I lördags eftermiddag ringde en pappa till dotterns äldsta, och närmsta, vän för att berätta att hans hustru gått bort och för att bjuda in oss till begravningen nu på torsdag. Hon hade blivit sjuk i juli, fått cancerbeskedet två veckor senare och efter ytterligare några veckor var det slut. Vi hade ingen aning så det kom som en total chock för oss. Så fruktansvärt. 3 barn har blivit av med sin mamma och en medelålders man har blivit av med sin hustru. Dottern är helt förkrossad. Alla mammor är naturligtvis den allra bästa mamman för just hennes barn men den här mamman var även helt fantastisk med ALLA barn. Det är aldrig kul med begravningar men jag är ändå väldigt glad för att vi blev inbjudna. Lite för att mer förstå att det faktiskt har hänt (vi träffade dem senast i juni då det inte fanns några tecken på sjukdom så det känns ju helt obegripligt att hon inte finns mer) och för att kunna ta farväl.