Helgens grande finale i moll

Varför känns det inbland som att man skulle behöva ta helg när det närmar sig söndag kväll? Hade en stor dust med dottern strax innan, under och efter kvällsmat. Ville bara lägga mig ner och blunda och hålla för öronen alternativt bara gå ut genom dörren och smita. Men det kan jag såklart inte göra. Det är bara att ta konsekvenserna för barntillverkandet och stanna kvar och stå ut och på något sätt försöka göra det bästa för situationen. Ibland är det helt hopplöst. Hon lyssnar inte, provocerar, skriker, gråter och beter sig allmänt omöjligt. Tack och lov händer det inte så ofta nu längre men när det händer suger hon ut all energi som jag har. Ikväll var det extra jobbigt. Det slutade med att vi fick ta bort först alla Barbiedockor, sedan favoritnallen, favoritdockan och till sist legot. Avslutade kvällen kramandes en snyftande och ångerfull dotter uppkrupen i mitt knä. Tror att helgen har varit lite för intensiv för henne med två övernattningar, skridskoskola och kalas. Eller kanske det är något annat. Jag försöker alltid hitta logiska förklaringar till allt medan maken tror på trots som i att testa gränser. Kanske är det en kombination. Samtidigt som jag blir riktigt arg på henne så tycker jag synd om henne för att hon verkar må så dåligt. Även om jag och maken tycker det är pest så är det förmodligen hon själv som mår sämst.
När allt är över, kramar har utdelats och barnen sover så finns det inget kvar av den trevliga person som kan vara jag. Då är all energi borta. Inget av det som jag planerat blir gjort. Det bästa vore kanske att gå och lägga sig tidigt (försent nu) och fokusera på morgondagen.