Idag har dotterns skola haft 60-årsjubileum, med det årliga skolloppet och hela klassen var utklädda i "Lilla Jönsson-ligan-kläder" eftersom det utspelar sig på 50-talet. Det var min tur att gå med dottern och grannpojken till skolan. Vi blev i vanlig ordning sena (men den här gången var det åtminstone inte mitt eller dotterns fel) men idag var det faktiskt riktigt bra att vara sen. Det innebar nämligen att alla i klassen redan var på plats i klassrummet och jag smög in för att ta lite foto på barnen. Det slutade med att alla ställde upp på ett fint gruppfoto :-).
När det var dags att hämta sonen på dagis ringde de från skolan och berättade att dottern ramlat och slått upp sitt knä. Skolsköterskan hade tvättat och tejpat ihop det men hon trodde att vi behövde åka in med dotttern till ngn läkare för att sy såret. Bara att ringa till maken som fick åka från jobbet och skjutsa dottern till barnakuten (på vårdcentralen hade de naturligtvis inte tid). Några timmar senare kom de hem. Allt hade gått bra och hon hade blivit sydd med tre stygn. Sedan nämner hon lite i förbigående att hon hade kommit fyra i skolloppet och sprungit snabbast av alla tjejer i klassen. Är (löjligt) stolt över min snabba dotter. Hon som brukar tröttna på att springa efter några meter tog tydligen på något sätt fram sina superkrafter.
Till kvällsmat blev det tacos (dotterns favoriträtt) och nu myser barnen framför Barda (dotterns favoritprogram) med pepparchips (dotterns favoritsnacks) i vårt nystädade hem (som förmodligen kommer att behöva dammsugas redab imorgon...). Så dottern verkar rätt nöjd trots sitt omplåstrade knä. Tydligen släpper bedövningen helt först i morgon så vi får väl se hur hon mår då.
Min snabba dotter.
*stolt*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar